Kanske förtjänade jag hatet jag fick. Jag klädde mig lätt klädd ett tag,jag var högljudd,men jag menade aldrig att irritera någon,jag försökte bara vara lycklig. Det var kanske inte okej att klä sig så som jag gjorde,men är det okej att hata på någon så mycket därför? Jag klädde mig så,uppförde mig så,i ungefär en månad. Det är över ett år sen,och jag får fortfarande deras hat,mindre än förut åtmintone.Jag fick kränkande kommentarer via internet,meddelande från en kille som frågade om jag ville ligga med honom,eftersom jag är så lätt på foten..snöbollar kastade så jag fick blåmärken över kroppen,gemensamma kompisar sa att dom som mobbade mig skulle slå mig,rykten spridda,killar som ´flippade´ med mig,som jag berättade saker för,för jag var naiv och trodde dom brydde sig,mina hemligheter utspridda,saker skrivna över mitt skåp.Hora,slampa,sagt och skrivet till mig,skrivet över hela grupprumsväggarna.

Kanske förtjänade jag det,för jag var så naiv,och trodde att folk inte gjorde så mot varandra.Men det gör dom,och nu är jag ibland som dom.För att det är det enda du kan göra som försvar.

Jag ville inte gå till mitt skåp.Jag gick inte dit när jag skulle,för alla dom som kände ett visst hat mot mig var alltid där,och dom styrde där. Jag väntade istället och gick på lektionen,det här var före dom hunnit göra något i verkligheten mot mig,jag visste inte om dom skulle göra något. Men betämde mig istället för att undvika dom,och vänta tills det går över,om det går över.Jag gick försiktigt igenom skolan,njöt av tystnaden. Sen kom jag ner till mitt skåp,jag hade inte hört eller sett dom förrens dom såg mig.Jag kunde inte vända,så jag gjorde inte det.Dom satt tysta,tittade på mig,men sa inget. Jag trodde att det var över och lyckades till sist få alla grejer jag behövde,skulle precis stänga skåpet.

Hora.

Ordet var inte högt,inte lågt,inte argt,det var som han frågat mig var klockan var. Men dethär gjorde ont,jag vände ansiktet mot honom,han och hans kompisar började skratta,och sen ropade dom det i kör.

Hora,Hora,Hora!

Dom skrattade,och jag ville inte visa hur ledsen jag var,så jag gick,hörde skratten och det ropas efter mig. Jag gick till min lektion som ingenting,men jag var så förbluffad över att folk gjorde så mot varandra,det är sånt du ser på film,läser om i en bok,och det var då jag insåg hur naiv jag var.

Någon drog ut nyckeln ur hennes skåp. Hon sprang efter för att hämta den,jag väntade nervöst,spänt. Jag visste vilka som var bakom mig på bänken,och jag visste vad dom hade för åsikter om mig. Men jag kunde inte lämna hennes skåp så. Jag hörde ytterdörren öppnas och drog en lättad suck,men jag hörde den aldrig stängas. Jag vände försiktigt på huvudet och såg han lyfta på ena foten,skruva på kroppen,dra ut armen,och drämma en snöboll tio centimeter från mitt ansikte,jag ryggade,tjejerna och han skrattade. Jag vände mig snabbt om,plockade runt i skåpet,nervöst. Väntade på att skratten skulle dö ut,eller att dom skulle försvinna. Dörren öppnades igen,och en snöboll kom brevid mitt knä,ville vända mig om,göra något åt saken.Men jag vågade inte,inte av rädsla för honom,utan av rädsla för min hälsa. Jag visste att han var pricksäker,visste att han sköt och hårt,han hade inte velat träffa mig.Han ville vara skrämma mig.Jag gjorde inget åt saken,jag vågade inte vända mig om,för jag var rädd att han skulle bestämt sig för att träffa,och attt snöbollen skulle träffa mitt öga,och göra min syn dålig,något jag varit rädd för sen jag var åtta år. Jag vågade inte för min egen skull,men det visste dom inte,dom trodde jag var rädd för dom,vilket fick mig att att framstå som ett väldigt lämpligt mobboffer.Och det är allt dom bryr sig om.

Alla människor har nog någon gång frågat sig själv,eller kommer fråga sig själva,är livet värt att leva?

Fundera eller funderat över det med självmord. Vissa har lämnat tanken direkt,andra har hållit den kvar.

Vissa har ställt sig vid tåget,tagit tabletter,skurit sig,för att nämna några exempel.Men alla har haft olika avslut.

Mina föräldrar gjorde slut tidigt,före jag var ett. Jag minns inte mycket av min barndom. Vissa par glider isär lugnt och tyst,andra högt och oroande,mina föräldrar är den senare varianten. Min pappa,har ett väldigt humör och hade ingen direkt självbehärskning vid den tiden,men han är en bättre person nu,mamma har alltid stöttat mig,och jag är glad att jag har henne. Men,när skador är skedda,så lämnar dom ofta ärr,och,jag är tvungen att leva med dom ärren jag fått,precis som alla andra är tvungna att leva med sina. I mina minnen,finns det saker jag förträngt,även minnen jag förträngt. Men ofta,finns det minnen man inte lyckas glömma,dem behöver inte vara speciella eller ha någon andledning att vara ihågkomna. Man minns dem bara helt enkelt. Vissa ger en glädje,andra ger en smärta,och jag antar att det bara är så. Mina föräldrar bråkade mycket under min tid som barn,dom skrek på varandra av inga andledningar,sa dumma saker,gjorde dumma saker. Och jag var rädd för min pappa,jag var alltid rädd för min pappa,och det är något jag tycker ett barn aldrig ska behöva vara,någonsin. Och som barn,ser man upp till mamma och pappa,vilka dom än må vara för en,och ibland,tar man det helt fel. Jag lärde mig att skrika och vara arg,säga dumma saker,var lösningen,även om det aldrig var mina föräldras mening att jag skulle tolka det så. Men det tog lång tid,för mig att inse att man inte kan hantera saker så,lång tid. Men för mig som barn var det väldigt kristalklart,om man skriker tillräckligt högt,dränker man dem andra,om man sårar dom först,är dom alltid rädda. Vilket jag inte förstod då var fel,det är ingen ursäkt,för det saker jag gjorde,till dem människorna jag sårade,men det är en andledning. Mina föräldrar är absolut inte hemska,inte min pappa eller min mamma,saker hade kunnat vara betydligt värre,men allting sätter sina spår,även små saker.

Hata eller älska.

Göra allt eller inget.

Vara lycklig eller helt nere.

Jag vet inte vad grått är,det har jag aldrig vetat.